Astrid Näslund

Profilen

19 år gammal kom hon som nygift till Bönhamn, mitt under brinnande krig. Hennes väg dit hade varit växlande och stundom svår att gå, men i Bönhamn fann hon sin plats i livet. Hennes berättelse är ett pärlband av minnen från ett långt och innehållsrikt liv i Nordingrås vackraste fiskeläge.

Här kommer ett porträtt av

Astrid Näslund

Astrid Näslund avled den 23 februari 2014 – i varmt minne bevarad.


Familj: Fyra barn, åtta barnbarn och tolv barnbarnsbarn

Har du något speciellt barndomsminne? Jag minns att jag fått svarta lackskor. Mamma var sömmerska, och jag hade en ny klänning på mig – det var söndag. Vi barn var ute och lekte, åkte på ändan i gröngräset utför en brant slänt. Du kan väl gissa, hur jag såg ut! Repor på skorna och klänningen förstörd – ja, då fick jag stryk.

Har du någon du beundrar? Min dotter Maj Lis. Hon är så hjälpsam, kommer ihåg och tänker på alla. Hon besöker mig ofta, ställer upp. Det är en stor trygghet för mig.

Finns det något du ångrar? Ja, jag ångrar att jag aldrig tog körkort.

Vad tycker du är dina starka sidor? Jag är bra på siffror, matte, bokföring. Det har jag haft stor nytta av i hela mitt liv.

Något vi inte vet om dig – några dolda talanger? Jag har ett bra minne. Det har blivit så att jag förväntas veta nästan allting från förr : ”Fråga Astrid”, säger man – och för det mesta har jag svaret. Det beror nog på att jag bryr mig om, är engagerad.

Vad gör dig glad?/riktigt arg?
Jag har inga ovänner och det är jag glad över, mycket glad. Arg är jag väldigt sällan.

Finns det något du önskar dig/drömmer om?
Att det ska gå bra för mina barn – det är min högsta önskan.

Astrid berättar mera:

Mamma var från Dalarna. När jag var två månader flyttade hon till Näs, där hon hade en moster. Min mamma var inte frisk, hade ”åt nerverna” som man sa på den tiden. När jag var 7 år mådde hon så dåligt att hon måste tas in på Gådeå för vård. Så stod jag utan mamma. Då fick jag ett nytt hem hos Anna och Nisse Näslund i Näs. 

Barnarbete
Jag gick i skola i Näsänget, varannan dag. På väg till skolan hade jag sällskap av våra 8 kor, de skulle med på bete i Näsänget. När min skoldag var slut, var det för tidigt att ta hem korna – så jag fick göra en extra vända på kvällen. Det var också min uppgift att skura bron varje lördag, lägga ut färskt granris. Det fanns gott om arbetsuppgifter, även för barn. Vi fick jobba jämnt. Och arbetet skulle göras först – leka fick vi sedan.

Telefonist
När hemmanet i Näs såldes, flyttade jag med Anna och Nisse till Vallen, där vi bodde i bankhuset. Jag var 15 år, när jag fick jobb som telefonist på växeln i Ödsåkern. Det huset står kvar än idag. Vi hade 125 abonnenter. Så kom kriget och det blev mycket trafik, det låg ju militärer både på Högbonden och ute på Räfsön. Vi gick i skift, mitt var från halv nio till halv tre. 

Det fanns en telefonväxel på olika platser i Nordingrå då, bland annat i Björnås och i Bönhamn. I Bönhamn var växeln inrymd i ”Gamla Hemmet”, hos Gerda Näslund. Det var hennes styvson Gösta, som var telefonist. 1945 gifte vi oss. Så jag mötte kärleken ” på tråden”!

Manuell telefonväxel. Bild: Wikipedia             Astrid och Gösta, 28 januari 1945

Till Bönhamn…
Vi gifte oss i januari, det var 19 grader kallt. Och fortfarande krig. Vi fick låna en bil för att köra till Bjästa och ta brudkort. I april kom jag till Bönhamn. Vi bodde uppe hos svärfars, i ”Gamla Hemmet”. Jag kände mig välkommen i Bönhamn, ett helt nytt liv hade börjat. Gösta och hans bror Arne fiskade lax, gick ut tidigt, kl. 5. Och själv fick jag genast börja arbeta i

”Gamla Affärn”
Den låg i sjöboden mitt emot ”Gamla Hemmet”. En riktig lanthandel, där nästan allting fanns att köpa. Porslin, tyger, korv, potatis, svagdricka, säckvis med torrvaror  och mjölk – som vi sålde i lösvikt och mätte upp i hämtare. Och mycket mera. Det var mycket nytt att lära sig. Jag minns än idag, hur gamle Söderblom kom in och skulle ha ”skinkputs”. Jag stod där som ett fån och visste inte vad det kunde vara. Till slut fick jag en förklaring – han skulle ha toalettpapper. ”Skinkputs” !! Till jul hade vi alltid ”skyltsöndag”, då ställde vi fram det finaste vi hade och alla i byn kom för att ”stå på fönstre” och titta.

Eget
I december 1958 var vårt nya hus klart, med en ny, modern affärslokal nere. Vi hade kylbox, sålde glass. Och vi hade tipsmaskin. Det var ofta tunga lyft, men vi byggde om till ett ”snabbköp”, där folk kunde plocka ihop sina varor själva och det underlättade mycket. En kund glömmer jag aldrig. Det var drottning Silvia. Kungafamiljen var i Mjösjö och hälsade på Christina. Och så kom de och handlade hos oss. Victoria var fyra år, så fin. ”Så billigt”, sa Silvia.

Familjen
Min mamma var också i Umeå för vård. Jag gav mitt godkännande till en operation, som skulle kunna göra henne betydligt bättre. Den lyckades, och 1952 kunde vi hämta hem henne till oss. Hon blev kvar i 24 år. Det fungerade bra med barnen, de spelade Fia och hon hjälpte till med allt så gott det gick. Det var en bra lösning för oss alla, tack vare Gösta som var så otroligt snäll.

Arnes Sjöbod
Till midsommar 1967 öppnade Arne och Gösta servering, Arnes Sjöbod. Bönhamn blev snabbt ett omtyckt utflyktsmål. Men i september det året fick vi högertrafik. Den dagen kom inte en kotte! Ingen vågade sig ut på vägarna… Vi hade en enkel meny, kaffe, laxsmörgås, skinka och legymsallad – och stekt strömming, som blev vårt varumärke. Jag vet inte hur många strömmingar jag har stekt i mitt liv, det måste vara flera ton!  Lill-Babs tyckte att det var den godaste strömming hon någonsin ätit. Och Jejja Sundström likadant, det var stekt strömming och Arnes Sjöbod som gällde.

Havet och fisket
Det var liv och rörelse i Bönhamn på den tiden, som mest bodde där 70 personer, om man räknar med de tre familjerna ute på Högbonden. Det var gott om arbete. Många fiskade, mest strömming. Av fångsterna gjorde Gösta och Arne surströmming, ”Bönhamns mildsaltade”. Det fanns också en burkfabrik, med flera anställda. Kvinnorna i byn hade fullt upp – gelade all nyfångad fisk och fyllde också burkarna med surströmming. Själv var jag aldrig med i salteriet, jag skötte ju affären – men jag hade ”marktjänsten” och kokade kaffe och gjorde smörgåsar till alla.



Nya krav och bestämmelser tvingade salteriet att stänga 1976. Foto: Börje Sehlin

Vädret var viktigt i Bönhamn. Ibland blev det farligt. Som den gången det blev tjock dimma och Arne och Gösta låg 4 timmar utanför Högbonden. Sikten var noll. De hade ingen aning om hur de skulle ta sig hem. När dimman äntligen lättade, såg de att de befann sig utanför Räfsön, ett lyckligt slut!  Bra gick det också, när vi en gång skulle hem från Ulvön med hela familjen i en Pettersson-båt. Det blåste full storm. Gösta måste hem, till salteriet, så vi måste gå ut. Vi kom lyckligt hem, tack och lov.

Tragedi
Vi var i Israel på semester, det var dagen vi skulle åka hem. Gösta ville gärna hinna bada en gång till, innan vi for. Det var en hel grupp, som simmade ut. Alla andra kom tillbaka, inte han. Det var mycket strömt den dagen, och han drogs med och drunknade. Han flögs hem med samma plan som jag. Det är nu 30 år sedan.

När jag ser tillbaka, har jag så många minnen. Gösta var en flitig och duktig fotograf. Jag sitter ofta och bläddrar i alla mina fotoalbums och kommer ihåg, hur fint det var.

 Text: Anna Greta Tjäder
Foto: Anna Greta Tjäder, hemarkiv