Olaus Magnus var bl a domprost i Strängnäs och utförde under 1520-talet diplomatiska uppdrag åt Gustav Vasa. Vid reformationen förblev Olaus Magnus katolik och levde som politisk åsiktsflykting i Italien där han 1539 gav ut den bildförsedda nordenkartan Carta Marina – se kartdetalj på huvudsidan Historia.
Hans Historia de Gentibus Septentrionalibus – Historia om de nordiska folken – utkom 1555.
Det imponerande verket (tjugotvå volymer) skrevs på latin och översattes inte till svenska förrän under 1900-talet.
Det nedkortade textavsnittet nedan är inspirerat från hans norrlandsresa 1518-1519. Han vistades här sommaren 1518 innan resan fortsatte vidare norrut.
Om hemska ljud från strandgrottor
I de nordiska landsändarna finnes ett berömt landskap, benämnt Ångermanland (Angermannia), vars inbyggare äro de skickligaste jägare. De äro även förträffliga jordbrukare, så att de förstå att upparbeta, ej blott jämna fält och sluttande åkrar, utan även höga bergsbranter, vilka de med eldens och snöns hjälp förvandla till de fruktbaraste åkerfält.
Nämnda landskap har även i sitt område flera mycket höga berg, vilkas hjässor under hela året visa de sjöfarande på Bottniska havet en upphöjd syn, så att om de blott hava dessa högt uppskjutande båkar i sikte, kunna de undgå de flesta hotande faror och uppnå tryggare hamnar. Men så ofta sjömännen, vare sig af slump eller föresats, närma sig dessa klippors grundvalar, vilka omgivas av djupa vattenvirvlar, erfara de en sådan skräck vid upptornande böljornas sammanbrytande, att om de ej genom påskyndad rodd eller vindens ökning lyckas komma undan, bli de hart när ihjälskrämda, och först efter flera dagar förlopp återfå de med knapp nöd förstånd och hälsa på grund av den starka själsskakningen.
Vid bergens fot är i vattenbrynet slingrande rännor eller sprickor, underbart danade av naturen, i vilka genom virvlarnas in- och utströmmande alstras ett fruktansvärt ljud såsom av en underjordisk åska. När någon gång den oförvägna ungdomen, i sin nyfikenhet trotsande all försiktighet, begiver sig till stället för att undersöka saken, fyllas deras båtar på stunden av vatten, som strömmar ned från de nyssnämnda rännorna, och under stormens gny få de med livet plikta för sin nyfikenhet.
Såsom en varning mot denna hotande fara reser sig bergens väldiga massa och utgör ett lätt synligt sjömärke för dem som seglar på avstånd samt manar att i tid rädda sig undan . Ja detta skräckinjagande dån som utgår från nämnda klipphålor, träffar de sjöfarandes öron på flera mils omkrest, manande dem att fly undan långt bort från den undergång varmed detta bullrande, dystra ljud hotar, och vilken de, komna närmare, ej skulle kunna undgå.
Olaus Magnus uppehåller sig också vid den nordiska sommarens positiva inverkan på mjölkens kvalitet och skriver att marken då frambringar ”örter av den ljuvligaste smak, och när korna fetnar därav, åstadkomma de en mjölk så hälsobringande, att personer vilka många läkare och mycket medicin ej kunnat hjälpa, därav få den hälsa de åstunda.”