Gunrit Söderlund

Hon tycker om att sjunga. – Det gör mig glad, säger hon. Under mer än 50 år har hon som medlem av kyrkokören aktivt bidragit till att göra Nordignrå känt som en bygd med ett enastående musikliv. – Vi har med åren ”nött ut” en lång rad körledare och dirigenter, säger hon. Men kören består. – Och vi har aldrig haft så roligt som nu! Här kommer ett porträtt av

Gunrit Söderlund


Bor: 
Brandellvägen 3H, Vallen
Familj: Två döttrar, en i Kramfors och en i Norge, två barnbarn
Vart åker du helst på semester?  Vi åkte mycket till fjälls, helst på vårvintern. Vi var i början i Vålådalen men blev med tiden stamgäster i  Funäsdalen, där vi trivdes jättebra. På somrarna bilade vi mycket i Sverige, Dalarna.  På senare år åkte vi utomlands – Turkiet, Kreta – men vår favorit var Mallorca.


Bernt tyckte om att vinterfiska, här i Funäsdalen. Gunrit på badbild från Mallorca. (Egna foton)

Har du något speciellt barndomsminne?  Jag hade en moster i Nordmaling, som behövde hjälp med slåttanna. Jag var liten då, kanske 5-6 år. Vi skulle fara dit, men hur? Bil hade vi inte och inga bussar gick. Så det blev cykel. Jag satt på pakethållaren i en barnsits av järntråd, som skavde. Redan i Juverpe undrade jag : Är vi inte framme snart?? Inte visste jag att det var drygt 13 mil! Det tog två dagar, innan vi var framme – men vi hade tält med oss att övernatta i på vägen. Och hemresan – ja, den gick på samma vis, 13 mil tillbaka i den där hårda sitsen…. Det glömmer jag aldrig.
Har du någon du beundrar, någon idol? Ja, inom musiken. Björn Skifs. Han var barnens idol, och det blev så att jag hakade på. En artist, som är enkel och reko, utan skandaler. Trevlig och duktig. Jag hörde honom live på Fjällräven Center i Övik och hade kunnat lyssna hur länge som helst.
Finns det något du gärna skulle vilja lära dig ?
 – Det fanns ingen musikundervisning i skolan, när jag växte upp. Men grannarna hade en orgel, som jag fick ”spela” på ibland. Det var meningen att jag skulle få ta lektioner och lära mig spela på riktigt, men det rann ut i sanden. Det var synd.
 Vad tycker du är dina starka sidor? Jag ställer alltid upp för barnen.
Och dina svagheter?  – Jag har dåligt tålamod.
 Något vi inte vet om dig – några dolda talanger? Jag är duktig på att sticka – nu blir det mest sockar som jag skänker till Röda Korset.
 Vad gör dig glad/riktigt arg? Att sjunga./Skvaller och orättvisa.
Finns det något du drömmer om att få uppleva? Jag skulle gärna göra en resa tillsammans med familjen.
Vad är det bästa med Nordingrå? – Jag har bott här hela mitt liv. Jag trivs här.

 Gunrit berättar mera:

Jag är född och uppväxt i Måviken, där min morbror hade en handskfabrik. På 50-talet  fanns det fem skofabriker och sju handskfabriker i Mjällom, och alla skrek efter arbetskraft. Så fort jag slutat skolan fick jag börja jobba hos min morbror. Satt vid en nåtlingsmaskin hela dagarna och gjorde handskar.

Nåtlingsmaskinen användes för tillverkning av flera olika produkter. Foto: Kulturfabriken

Men det var inte bara arbete för oss unga, vi roade oss också. Jag hade som tur var två äldre systrar, som jag fick följa med ut och dansa – där fanns Strömsborg, Furuparken, Borgen och så Järesta förstås. Där träffade jag Bernt, jag var då 14 och han 16 år. Vi gifte oss 1960 och hyrde en lägenhet i Körning, i huset där Lena Bagge bor idag. 1964 och 1968 kom barnen. Vi bodde där fram till 1969, då vårt hus i Valmsta stod klart.

Nåtlingsmaskinen följde med överallt. Som så många andra kvinnor i Nordingrå satt jag hemma och sydde medan barnen lekte på golvet runt fötterna på mig. Varje vecka fick jag hem en låda med material, det kunde vara allt ifrån grova arbetshandskar till fina damhandskar med långa skaft – ja, det var mycket varierande. Vi sydde på ackord. Jag jobbade fyra dagar i veckan, måndag – fredag. Det gick bra att sköta hushållet och passa barnen samtidigt, men det blev många timmar vid maskinen.  Det var påfrestande för rygg och axlar, vilket så småningom förvärrades till en arbetsskada. Men så bytte jag jobb. Efter många år som anställd, tog Bernt tillsammans med Torbjörn Sundell över Norléns affär och jag började hos dem på kontoret. Lärde mig tillräckligt med data för att klara mina uppgifter. Vi gick i pension vid 65, samtidigt.


Musiken
Redan 1963 hade Bernt och Gunrit gått med i Kyrkokören, på sätt och vis som en ”väntjänst”. Det var så att Olle Axelsson, som var skolkantor då, hade hört Astrid Lindén sjunga och gärna ville värva henne till kören. Astrid var med på noterna, men ville gärna ha med en kompis. Och den kompisen blev Bernt och Gunrit.

2011 fyllde Kyrkokören 100 år. Här i tidstypisk klädsel vid ett av många jubileumsframträdanden. Foto: Uno Nilsson.

Nu har det gått över 50 år och Gunrit är fortfarande med, övar en gång i veckan och är med vid alla framträdanden, både här hemma och på bortaplan. Sist var kören upp till Umeå och sjöng i Mats Pelos nya församling där. Hon är också med i SPFs kör Team Vänskap. 
 
I Nordingrå är musiklivet stort och av hög kvalitet, något hela bygden kan vara stolt över. Lena Bagge-Lindström, Cecilia Parkman,  Marianne Nilsson och Bruno Sjölander är nyckelpersoner i den omfattande verksamhet som idag engagerar mer än 100 sångare och musiker, en imponerande siffra för en bygd med strax över 1300 invånare. Här finns en sångtradition som går långt tillbaka i tiden. – Det har alltid funnits människor som ivrat för sång och musik och uppmuntrat till deltagande, säger Marianne.

Bland annat Pettersson på Mon, som bodde i Ådals by. Denne man köpte en orgel, lärde sig spela och lärde bygdens ungdomar att sjunga fyrstämmigt, något som var helt nytt för den tiden. På Kristi Himmelfärds dag år 1890 uppträdde hans kör för allra första gången uppe på Kikarberget.

Sångglädjen i Nordingrå uppmärksammades tidigt också av ”utsocknes besökare”, som beskriver det så här: Täla om att Nordingråborna ä se dukten å sjonge! Komma ru te körka, se sett dom där å hajje (hojta) å de säg dom ä sång! (ur boken Gammorla, sid 62).Idag sjunger Nordingråborna i kör från 7-årsåldern fram till över 80 (de äldsta har fyllt 82 år…) Här finns Buller och Bång för barn från sju till nio år, Soul Teens för ungdomar i åldern tolv till sexton år, Skolkören för barn tio till tolv år, Kyrkokören, ManskörenTeam Vänskap, PRO Singers och Julkören. Lena Bagge snålar inte på beröm: – Nordingrå har väldigt många mycket glada amatörer och mycket kunniga människor!

En svår tid
– Vi blev oroliga, när Bernt plötsligt började gå ner i vikt. Eftersom många av våra bekanta drabbats av prostatacancer, beställde han tid för ett PSA-prov. Fick remiss till Sollefteå och därifrån skickades han direkt till Sundsvall, där han fick diagnosen leukemi. En mycket tuff behandling följde, han fick cellgift dygnet runt. Så småningom fick han komma hem, men behandlingarna i Sundsvall fortsatte. De verkade ge resultat, våren 2011 hade han fina värden, kände sig pigg och gick upp i vikt. Men det vände – och det gick lika fort utför. Han dog den 25 september, här hemma. Hade inga plågor. Pratade lugnt in i det sista.

Foto: Maria Schibbye.

– Allting förändrades. Vi följdes ju åt jämt –  det var sällan jag gjort något på egen hand. Så när Bernt gick bort, blev jag väldigt ensam. Men – vi hann i alla fall fira guldbröllop!

– Trots god hjälp med skottning och gräsklippning från min granne Thomas Kvassman tog jag beslutet att sälja huset i Valmsta. Nu bor jag i lägenhet, med fin utsikt över Vågsfjärden och kyrkan. Har promenadavstånd till allt jag behöver – naturligtvis också till kören…


Text: Anna Greta Tjäder

Foto: Anna Greta Tjäder, hemarkivT