Ålder:
Lämplig.
Bor:
Halva året i Barnkolonin i Näsviken, andra halvan i den lilla stugan på Högbonden.
Familj:
Make Owe, sonen Odd snart 4år och dunderhunden Dizzy.
Yrke:
”Diversearbetare” kanske man kan kalla det: Driver vandrarhem och trädgårdscafé på Högbonden. Skriver texter bl a för Tidningen Nordsverige. Doktorand vid Umeå universitet där jag undervisar och ägnar mig åt kulturgeografiska frågor.
Intressen:
Se svaren på de två frågorna ovanför. Jag har lyckan att älska det jag gör: Skriver, tänker och får folk att trivas. Dessutom är jag väldigt intresserad av min käre make.
Vart åker du helst på semestern?
Semestrar sällan men om jag vill vara för mig själv en halvtimme på Högbonden har jag en alldeles perfekt klipphylla på nordöstsidan där jag gärna sätter mig.
Har du något speciellt ungdomsminne?
Sommaren 1987 packade mina föräldrar in mig och en stor hög reseböcker i baksätet på bilen. Sedan reste vi runt i Europa i fem veckor. Oerhört spännande med alltifrån berlinmuren till bad i Medelhavet.
Mina föräldrar lät mig tidigt ta ansvar för mina egna idéer och handlingar. Redan under högstadiet fick jag ge mig ut på ensamresor utomlands och upptäckte andra människor, deras sätt att leva och hur jag själv fungerar i olika situationer. Jag hoppas att jag själv kommer att kunna vara eller åtminstone verka vara lika avslappnad mot min son. Nu i efterhand förstår jag ju att det inte kan ha varit helt lätt för dem när de inte vetat vilket land jag befunnit mig i, med vem eller när jag tänkt höra av mig.
Har du någon du beundrar, någon idol?
Min make. Främst för hans tålamod, överseende och lojalitet. I andra hand för hans snygga vader.
Finns det något du skulle vilja lära dig?
Massor. Mest trängande är mitt eget mobilnummer som inte vill fastna trots försök med olika memotekniker.
Något vi inte vet om dig?
Jag är övertygad om att inget verk inom populärmusiken någonsin kommer att överträffa gruppen Happy Mondays’ låt Hallelujah från 1989. Och att den så kallade Manchester-vågen på 90-talet var en kulturell höjdpunkt.
Hur skulle du vilja utveckla Nordingrå?
Genom att fokusera på de som redan bor här. Göra Nordingrå lätt att leva i året runt. Om vi som bor här trivs och tar hand om oss själva, varandra och vår omgivning så får det effekter på många olika vis. Utveckling och boende på landsbygden diskuteras gärna utifrån att locka dit besökare. Jag tror att vägen till en hållbar tillvaro utanför tätorter går genom oss själva. Nordingråborna är en del av landskapet här och minst lika vackra som utsikten från Stortorget.
Kajsa berättar mer…
Högbondens 22 hektar har blivit mitt hem på mer än ett vis. Jag hade aldrig tidigare känt mig så hemma på en plats och inte heller hittat en tillvaro där jag kunnat få utlopp för alla olika saker som ständigt rumlar runt i mitt huvud. Där är jag företagare, arbetsgivare, värdinna, vaktmästare, trädgårdsmästare, historieberättare, inredare… och allt, allt annat. Ljuvligt!
För att ge något tillbaka började jag samla ihop de historier som berättades och satte upp fyr-utställningen i källarplanet 2007. Två år senare var det 100 års jubileum för fyren och jag gav ut skriften ”Hundra år av ljus”. Den har blivit mycket uppskattad och tillsammans med Owe fick jag Angermannalagets kulturpris 2009.
Det bästa är ändå att de som en gång bott eller haft familjer på ön hör av sig och är positiva. Jag har kontakt med flera vars föräldrar var fyrpersonal och som själva har minnen från ön. Det är en tillvaro som idag känns fullkomligt främmande men som faktiskt inte ligger så långt bakåt i tiden.