Kalle Molin

Han visste redan tidigt att det var på havet han ville vara. År 1960 gick han till sjöss på allvar, som jungman påbåten Rigel. Det var början. Så kom nya arbetsuppgifter, nya båtar – och idag, 53 år senare, har han fortfarande inte riktigt gått i land. Den 10 maj står han i styrhytten på M/S Ronja, nu som kapten. Då börjar hans 27:e säsong som kapten på turbåten till Högbonden! Möt

Kalle Molin

månadens profil i maj 2013

Bor: I Härnösand under vintermånaderna, på sommaren bor vi i Barsta.

Familj: Min fru Aina, två vuxna barn, fyra barnbarn och ett bonus-barnbarn.

Yrke: Kapten.

Vad gör du på fritiden? Jag fiskar, det är mitt stora intresse. Lägger nät, får strömming, sik, ibland nån öring eller en lax.

Vart åker du helst på semester? Vi har varit på Kanarieöarna några gånger, men helst av allt är vi i Barsta.

Har du något speciellt barndomsminne? Visst har jag det. Det var 1956. Jag var 12 år och hade klarat Teknikmärket i Fotboll. Det fanns tre valörer : brons, silver och guld. Jag tog guld. Och då fick jag en fotboll av självaste Gunnar Green! Fick fara till Sollefteå för att ta emot den, han gästspelade där då. Det var stort.

Har du någon du beundrar – någon idol? Ja, min fru. Jag jobbade länge på KA5, låg i Holmsund och Norrbotten långa perioder. Så Aina var ensam hemma, hon tog hand om allt, hemmet och barnen – och jobbade dessutom heltid på Försäkringskassan.

Finns det något du gärna skulle vilja lära dig? Ja – att laga nät! Skarv och säl ställer till det och trasar sönder näten. Skarven dyker ända ner till 30 meter för att plocka fisk och år 2011 tog sälen 15 nät bara på två dagar! Och det är inga små hål –

Vad tycker du är dina starka sidor? Jag är nog ganska utåtriktad och hjälpsam. Gladlynt.

Och dina svagheter? Jag har ibland kort stubin.

Något vi inte vet om dig – några dolda talanger? Jag är bra på att spå väder – det lär man sig på sjön. Och jag bygger nät – 30 meter långa och med en höjd på 3 meter.

Vad gör dig glad/riktigt arg? Glad är jag när jag får vara med mina barnbarn. Arg blir jag över orättvisor. Och riktigt arg, ja det blir jag när folk inte passar tiden utan kommer för sent!!

Finns det något du drömmer om att få uppleva/göra? Jag skulle gärna vilja göra en resa till Grönland.

Vad är det bästa med Nordingrå? Vi har en mycket vacker kust och skärgård.

Hur skulle du vilja utveckla Nordingrå? Vinterturism. Vår natur är vacker året om. Men det gäller att ta fram aktiviteter och upplevelser som lockar hit turister även under vintermånaderna.

Kalle berättar mera:

Jag är född i Bergsjö i Hälsingland men mina föräldrar flyttade till Bjärtrå, när jag var i treårsåldern. Så det är där jag växte upp och gick i skola. Det var nära till älven. Där gick det båtar! Jag jobbade på bogserbåtarna vid Sandslåns sorteringsverk och det kändes med tiden helt naturligt att välja ett yrke på sjön. Började som jungman på lastbåtar och läste kustskeppare gick sedan skeppare I klass på Sjöbefälsskolan i Härnösand. Byggde sedan på min utbildning med 4 års studier, som gav mig en examen som kustskeppare. Jag har jobbat i nordsjöfart och stor kustfart – inte längre bort än så.

Och Högbonden är din favoritdestination?

Det kan man gott säga. Det vore roligt att veta, hur många gånger jag lagt till där – och hur många personer jag transporterat dit under årens lopp! Första båten tog bara 12 personer, så om det kom en buss full med folk, blev det många vändor innan alla kommit över. Så sattes en större båt in med plats för 44 passagerare, och idag tar ”Ronja” 63 personer.

Högbonden är idag ett fantastiskt besöksmål – men så har det inte alltid varit?

Nej, fyrens bemanning togs ju bort och anläggningen stod länge öde och tom. Det var dessutom militärt område, så det rådde landstigningsförbud. Vandrarhemmet startade med hjälp av Länsstyrelsen och första ”platschefen” hette Rut Lindström. Hon var där i 12 år. På hennes tid kunde man visserligen bo på ön, men i övrigt fanns inte mycket – ja, dricksvatten.

Sedan kom Monika Lindahl som arrendator. Hon började servera mat och dryck, startade kafé. Då fanns ingen varulift, så de måste BÄRA upp allt i lådor på ryggen. Vilket slit! Idag är det Kajsa G. Åberg som är föreståndare på Högbonden. Jag har haft ett bra samarbete med alla tre. Det är deras förtjänst att Högbonden ser ut som det gör idag. Vilken utveckling!

Du går enligt tidtabell på fasta tider – i ur och skur. Har du måst ställa in nån gång?

Ja, det har hänt ett par gånger, med ”Ronja” till och med. Blåser det 25 sekundmeter, med regn, ja då går jag inte ut.

Du har respekt för sjön?

Definitivt. Det är enorma krafter som sätts i rörelse. Jag bogserade en tid timmer från Yxpila i Finland till Hallstavik och Norrköping. Timret låg i ramar, med 600 m3 i varje ram. Vi hade en 350 m lång vajer, som var kopplad till lasset som var 3 x 15 ramar. Så allt som allt hade vi ett släp som var en kilometer långt. Inte lättstyrt, precis, med avdrift och allt annat man måste ta med i beräkningen. Vi gjorde som bäst 2 knop i timmen, så resan tog lång tid. Vädret hann skifta en hel del, och det hände ibland att en ram bröts upp och vi förlorade timmer. Vi fick söka skydd bakom holmar och i vikar. Men inga allvarliga tillbud.

Är det någon resa du minns speciellt?

Ja, men ingen ”stormresa”, tvärtom. Det är en semesterresa, som jag fick i present av Monika och Ray Lindahl när dom lämnade Högbonden. Hurtigrutten! Aina och jag åkte bil upp till Kirkenes och därifrån gick resan söderut till Trondheim. Fyra helt fantastiska dygn, fint skepp, underbar natur, god mat. Ett minne för livet.

Med Hurtigrutten i Nordnorge

Text: Anna Greta Tjäder
Foto: Anna Greta Tjäder, Kalle Molin