Joje von Boisman

Ålder: 
– 64

Bor:
– i Mädan

Familj:
– 4 utflugna barn

Yrke:
– Maskiningenjör, trupputbildare på Trängen och egenföretagare i 25 år

Intressen:
– i grunden ett stort motorintresse, men de sista åren har jag mest bara Nordingrå i skallen

Vart åker du helst på semestern:
– vill helst inte åka någonstans alls, inte på sommaren iallafall

Har du något speciellt barndomsminne: 
– jag var väl två och ett halvt år när jag minns hur en tant som jag bodde hos – min mamma hade nyligen dött – bakade hålkakor

Har du någon du beundrar, någon idol?

 –  Shirley McLaine, Chuck Berry, Birgitta Onsell

Finns det något du gärna skulle vilja lära dig? 
– spela klarinett

Något vi inte vet om dig? 
– det är nog det att det roligaste jag vet är att svetsa och knacka plåt och att åka enduro i skogen..

Hur skulle du vilja utveckla Nordingrå? 
– få fler att bo året runt och öka på kulturutbudet så det finns mer att göra för fastboende. Kafé på Vallen som förr i tiden, med jukebox! Se till att kommunen upptäcker att Nordingrå faktiskt finns året om!

Joje berättar mer –

Hela skälet till att jag nu finns i Nordingrå hänger ihop med min barndom, fastän Stockholmspojke jag är- ”söderkis”.

När jag var 10 år flyttade familjen från Stockholm till Sollefteå – 1957. Fadern blev chef på I21 där. Vi bodde kvar i 5 år och dom åren kom att prägla mig och min själ.

Vinterhalvåret var en enda härlig tid där varje ledig minut handlade om att ta sig till Hallstabacken så fort läxorna var lästa, eller hoppa backe ner mot Djupövägen, eller – inte minst – åka skriller på planen nere vid simhallen – där höll tjejerna till nämligen.

På somrarna hyrde vi en bagarstuga –”Norrbystugan” – av Pelle och Anna Öhman på Ystgården i Mädan, välkända Nordingråbor. På dagarna hängde jag i hasorna på Lars-Erik Melin neråt Näse´ och på kvällarna blev det ofta turer runt bygden med Pelle i hans nya Volvo PV. Det var en lycka bara det för en motorgalen ung man att få åka i hans nya bil…men det som ändå gjorde störst intryck var allt det som Pelle berättade om bygden, gårdarna, stugorna och människorna. Pelle kände alla. Jag fick under några korta somrar se och uppleva så mycket intressant och vackert att jag aldrig kunde glömma det. 1961 läste jag för Wille Edström – nja vi pojkar hade en adjunkt vi, flickorna hade Wille, men ändå – han var ytterligare en person som satt ett djupt avtryck hos mig.

Vi hade så himla kul minns jag, på luncherna hängde vi på kafe´t och spelade jukebox, – ”Blue moon” och ”Corina Corina” sitter än i skallen.

1962 så gick färden tillbaka till Stockholm och sen den da´n har Nordingrå alltid funnits i mitt hjärta. Min själ stannade där, det har jag sagt många gånger under åren som följde…

2005 dog min hustru efter kort tids sjukdom och det blev sen starten för min återkomst till Nordingrå. Jag kände att jag liksom ville ”betala tillbaka” för allt jag fått.

Redan innan jag flyttade hit 2006 så hade jag informerat mig om den tilltänkta ångbåtstrafiken. Tänkte att det kunde vara ett bra sätt att komma in i bygden igen. Sen stod det inte länge på förrän jag blev ordförande i Ångbåtsföreningen och med gemensamma krafter lyckades vi få fart på trafiken redan samma sommar. En utmaning verkligen, flickvännen och jag målade broschyrställ, tillsammans med Sven Hallberg gjordes ”Sjöfartsnytt” och med Ulf Lindén ordnades bryggor, Sture Norberg fixade sjökort, Daniel Stattin skruvade på ångmaskinen m.fl m.fl.. Det var verkligen full fart.

I samband med ångslupen Stjärn kom jag i kontakt med Anders & Barbro på Mannaminne och sen blev jag tillkallad när det började närma sig invigning av Dragspelets Hus. Det var mycket som inte var löst och jag ordnade där huvuddelen av alla foton, med utsågade figurer, hela ångbåtsutställningen osv. Det var otroligt stimulerande och kul att själv få hitta på och utföra så mycket – och på kort tid.

Själv tycker jag klädhängaren av armeringsjärn, utformad som en notrad, var roligast att hitta på att göra.

Sen blev jag fast mer eller mindre däruppe på Mannaminne och har varit och ryckt i både det ena och andra. Skötte tradjazzfestivalen 2010 och knackade fram och svetsade en banjo och en gitarr i stålplåt som ingår i utställningen om Izzy Young. 

Det var en utmaning  – även om karossombyggnader av bilar är närliggande kunskaper. Duetten som står på Mannaminne byggdes upp från ett skogsvrak en vinter för några år sen…ja, jisses vad mycket märkliga grejer det hunnit bli på den här tiden.

Efterhand har det blivit mer engagemang än så. Hemsidesgruppen på nordingra.nu är ett ställe. Det senaste är Höga Kusten Konst och Kultur, där jag tagit på mig ordförandeskapet. Två verksamheter med härliga medarbetare, där vi kanske kan bidra till att utveckla allt fint som Nordingrå har att ge, både för oss som bor här och för dom som kommer hit för att se….
Men jag känner alltmer att om Nordingrå ska leva vidare – så är det dom fastboende vi måste värna om i första hand!

 
Så blev resultatet när Anders Åberg målat och strängat banjon…